Efter att Alvis somna igår så tog det inte lång stund innan allt starta om igen. Natten var så hemsk att jag får ont i magen att tänka på den. Vid fem imorse vandra Alvis och jag i garaget, varv efter varv. Inte hjälpte det något.. men framåt sex så tog hon äntligen bröstet och kunde sedan somna. När jag vakna vid elva så åt Alvis lite sen satt jag stirrandes in i väggen med en stor klump i magen. Tanken om kommande natt fick tårarna att spruta. Jag orkar inte se henne ha så ont. Ringde 11-77 igen och fick pratat med världens elakaste kärring som skällde på mig att jag hade gett Alvis alvedon och inte åkt upp med henne till sjukhuset? Blev så ledsen att jag lipa i telefon kunde inte ens försvara mig eller orka förklara att jag hade fått ok FRÅN DOM!! Hur kan nån vara så otrevlig? Det sluta med att hon sa åt mig att åka upp OMEDELBART till sjukhuset eftersom Alvis kunde ha en infektion i kroppen? Snacka om att skrämma upp en. Börjar gråta bara jag tänker på kärring jäveln.
Väl där uppe så får jag prata med en lika dum receptionist. Förklarade läget hur Alvis har vart dom senaste dygnen och hur hennes beteende har förändrats. Beräta även om att hon har som små vita/röda prickar precis där hörntänderna ska komma i munnen. Vet ni vad hon gör?? först skrattar hon lite och frågar.. - så du är här för ditt barn skriker på natten?
Som om det var hur naturligt som helst att barn skriker och jag är bara en dum liten mamma som är överkänslig, hennes blick och nedvärderande skratt sa allt. JA JAG VET ATT BARN KAN SKRIKA MEN AtT HA DÖDSÅNGEST, SKAKNINGAR, SVETTNINGAR VÄGRAR ÄTA OCH BARA HAR HANDEN I MUNNEN SÅ ÄR NÅGOT FEL?? jag känner ju inte igen min dotter. Sen vräker hon ur sig att det ABSOLUUUUUUT INTE ÄR NÅGRA TÄNDER. nej nej hon är aaaaldelse för liten.. Toppen på grädden är att hon sitter med sin kollega och låter så jävla otrevlig om vad hon ska skriva.. - Ska jag skriva att hon har taggar i munnen? hahahah
Fyfan vad illa bemött man kan bli av sjukvården. Blir så jäkla ledsen bara av att tänka på dom.
Hur som helst så fick vi träffa barnläkaren. Tack gode gud att hon ändå var bra. Hon lyssna verkligen på vad jag sa och kolla igenom Alvis. Hon hitta ingefel men sa att allt tyder på tandsprickning, och att hon inte viste vad det var i munnen. Hon kunde inte svara på att det var tänderna men att det inte var omöjligt att det var dom, då det verkar som det och allt tyder på det. OCH att alvedonen hjälper. Berättade för barnläkaren att jag hade givit Alvis en halv alvedon och hon sa att det kunde jag absolut göra. Hon sa även att jag kunde ge en hel då halva inte hade så bra effekt. Alvis sov som en stock när vi kom hem, men vid elva starta allting igen Alvis vrålar och ingenting går att trösta med, varken mat, kärlek, vandring, bumba, lek och avledning. Det finns ingenting! Fick ge henne en alvedon tillslut och nu sover hon gott sen en timme tillbaka i vagnen.

Något är ju fel, hon har ju så ont och det känns så fuktansvärt att inte kunna trösta eller hjälpa henne. Jag blir så himla ledsen och samtidigt är det så fruktanssvärt ansträngande att den man älskar mest av allt har så fruktansvärt ont och bara skriker. Paniken är inte långt borta och det tar så hårt på psyket. Nu sover hon äntligen och att se henne så lugn och avslappnad får mig att bli avslappnad. Jag hoppas verkligen inte det blir värre igen. Sitter bara och väntar på vad komma skall. :( Min lilla lilla Alvis hoppas verkligen du får en god natt nu.